Fäbodens historia

Inledning

Ett av barndomens nöjen var att ta med sig matsäck och vandra några kilometer upp till en gammal fäbodvall som mina morföräldrar en gång hade använt, och där flera av mina mostrar arbetat som "fäbodjäntor" i sin ungdom. Fäbodvallen hade börjat raseras, men jag kunde livligt föreställa mig hur livet och arbetet tedde sig, eftersom min mamma gärna berättade denna fäbodvalls historia för mig och mina syskon. Många år senare fick jag till min glädje uppleva att denna fäbodvall restaurerades. Mobodarna (bild nr 1) i Oringsjö naturreservat i Näsåker är idag en mycket vacker och välbesökt fäbodvall, som på ett levande sätt uttrycker en kulturhistorisk företeelse i norra Sverige som numera är försvunnet.

Intresset för att bevara och upprusta fäbodar har varit starkt sedan 70-talet. Många fäbodstugor har under åren rivits ner och använts till ved (speciellt under och efter 2: a världskriget) medan andra blivit flyttade och använts till fritidshus. Andra fäbodstugor har under åren använts som skid-, jakt- och fiskestugor, medan de flesta hus har fått förfalla och rasera.

Historik

Fäbodväsendets historia har långa anor i Norden. Vissa forskare anser att fäbodarnas ursprung och utveckling sträcker sig ända tillbaka till tiden för Kristi födelse. En klimatförsämring ägde rum århundraden innan Kristi födelse som gjorde att man tvingades ta in nötboskapen vintertid. Vinterfoder måste då skaffas och lagras. Detta medförde ett omfattande arbete sommartid att samla in hö, både på närbelägna och mera avlägsna marker. Boskapen fick då följa med för att beta i anslutning till slåttermarken. Folklivsforskaren och etnologen Sigurd Erixon (1888-1968) var den som tidigast i Sverige redogjorde för fäbodväsendets utbredning och funktionstyper.  Sigurd Erixons beskrivning används än idag som källa i litteratur om fäbodarnas historia och utbredning, och det är den beskrivningen som jag i första hand har använt mig av i denna artikel. Före 1000-talet finns det inga direkta upplysningar om fäbodar vare sig arkeologiskt eller skriftligt. På ett flertal fäbodar i landet har man dock funnit gravar från 700-talet och tidigare. Fynden och gravarnas belägenhet kan tyda på att fäbodar funnits i denna del av Norden.

I den nordiska litteraturen finns det flera upplysningar om ett rikt utbildat fäbodliv i Norge (säter) och på Island, men de svenska källorna är mycket knapphändiga. I Dalalagen från början av 1300-talet omnämns "sälbodar", som tros vara fäbodar där man bedrev uppodling och åkerbruk. Från en skriftlig källa i Hälsingland 1425 talas det om bönder, som hade flera olika "bol", dit man flyttade sina djur.

Fäbodvallarnas utveckling fortsatte fram till sekelskiftet, men omkring 1925-30 började den stora fäbodnedläggelsen. På 40-talet var 28 fäbodar i bruk i Ångermanland men på 50-talet var de flesta fäbodar avvecklade.

Avvecklingen av fäboddriften har flera olika orsaker. Före 1800-talet var skogen, i stort sett, i det allmännas (byns) ägo men i och med att skogen fick ett försäljningsvärde, som råvara åt skogsindustrin, så kom kraven på enskilt ägande av skogen att öka. Instrumentet för detta blev Laga skifte 1828. Mellan åren 1828 och 1914 undergick 96,4 % av mantalen på landsbygden i Västernorrlands län laga skifte. I och med detta fick den enskilde bonden möjlighet att förfoga över skogen på ett annat sätt än tidigare. I många fall såldes skogen till skogsbolag. När det gällde fäbodarna flyttade man ofta fäboden från den samfällda fäboden till det egna skogsskiftet. I de flesta fall behöll man dock den samfällda fäboden för att lättare klara underhåll av vägar och byggnader.

Jordbruket förbättrades genom bättre redskap och bättre utsäde, som gjorde att man fick ökade skördar till lägre arbetsinsats. Industrialiseringen gjorde att människor flyttade till storstäderna, vilket medförde stora förändringar även bland landsbygdens folk.

Efterfrågan av mjölkprodukter till industriområdena fick till följd att mejeriväsendet uppstod i slutet av 1800-talet. Mejerierna behövde mjölk året om, vilket gjorde att bönderna behöll sin kreatur hemma på gården även sommartid. Fäboddriften ansågs mer och mer olönsam och arbetskrävande för den enskilde bonden och därmed försvann fäbodens betydelse.

Vad är en fäbodvall?

En fäbodvall är en samling byggnader - stugor, fähus, mjölkbodar etc. - vilka användes sommartid för att kunna ha djuren ute på skogsbetet. En by eller en gård kunde ha en eller flera fäbodar på längre eller kortare avstånd från byn eller gården. En förutsättning för fäboddriften var att det fanns en s.k. kallkälla i närheten av fäboden, som gav färskt vatten hela sommaren. På fäboden bereddes mjölken till mer hållbara produkter, som smör, ost och mesost. Fäbodlivet var ett mycket hårt och slitsamt arbete som till största delen sköttes av kvinnor. Samtidigt tycks detta sommararbete ha upplevts som en rolig och skön tid, en tid av en viss ansvarslöshet och frihet från det vardagliga slitet hemma på gården.

I Norrland har boskapsskötseln och åkerbruket alltid haft en stor betydelse för människorna. Den begränsade åkermarken runt byarna behövdes i första hand till odling av brödsäd, lin och potatis. Foderväxter hade man inte råd att odla. Därför släpptes djuren ut på bete i skogen på somrarna, och för vinterhalvårets behov slåttades hö från myrar och s.k. starrängar samt ibland även från fäbodvallen. Höet förvarades i ängslador som fraktades hem vintertid.

Fäbodtyper och fäbodsystem

I senare tid uppvisar det svenska fäbodsystemet stora lokala variationer när det gäller ägarförhållanden, flyttningssystem och redskap. Sigurd Erixon urskiljde 3 huvudtyper av fäbodar när han 1918 lade fram sitt program för bebyggelseundersökningar:

Vanliga fäbodar, ibland kallade långfäbodar, utfäbodar eller fjällfäbodar, dit djuren sändes under högsommaren eller ibland för hela sommaren och sköttes av vallhjon och fäbodpigor, medan gårdsfolket endast tillfälligt vistades där för slåtter, buhelg (bodhelg) eller för att hämta hem mjölkprodukterna.

Hemfäbodar eller gårdsfäbodar (åkerfäbodar), dit hela familjen eller större delen av hushållen flyttade under den tid som åkerbruket och slåttern tog på fäboden. I de yttre delarna av fäbodområdet, där fäbodväsendet inte var lika utvecklat som i kärnområdet, men där man trots det ibland bedrev flerfäbodsystem, var ofta enda skillnaden mellan lång- och hemfäbod avståndet till byn.

Hemfäboden fungerade där som vanliga fäbodar (typ 1) men kallas hemfäbod eftersom den låg närmare byn än långfäboden.

Halvfäbodar, som låg så nära hemmen att mjölken dagligen eller åtminstone flera gånger i veckan kunde föras hem eller till mejeri för beredning eller konsumtion. Utöver fähus skall övernattningshus finnas för personalen, som dagligen eller flera dagar i veckan deltog i arbetet hemma på gården.

De under 1-2 nämnda fäbodtyperna betecknas gemensamt även som helfäbodar, markerande att en fullständig mjölkberedning bedrevs där med smör, ost och mesost som slutprodukter.

Enbodssystem kallas den organiserade flyttning, som sker mellan hembyn och enbart en fäbod, under det att flerbodsystem avser flyttning mellan gården och två eller flera fäbodar. Beroende på den årstid under vilken fäbodarna utnyttjas, benämns de ofta vår-, sommar- eller höstfäbodar. Då är ofta vår- och höstfäbod samma ställe.

Ur ägarsynpunkt särskiljes fäbodarna genom termerna gemensamhetsfäbodar, där hus, vall beten och myrslåtter är gemensam egendom samt byfäbodar, där allt är enskild egendom på samma sätt som i hembyn. Enstugefäbod är en typ av byfäbod där fäboden endast ägs av en ägare. Denna typ har ofta uppstått i samband med framför allt laga skifte, då en del fäboddelägare var tvungna att flytta ut till sitt eget nybildade skogsskifte.

Utbredning

Det svenska fäbodområdet kan indelas i tre huvudområden .

Ett ålderdomligt kärnområde bestående av norra Dalarna, Härjedalen och västra Jämtland, som bland annat kännetecknas av att boskapen inte hemfördes från fäboden under slåttern i byn. Beträffande flyttningsschemat finns även stora likheter med Norge. Skillnaden mellan hem- och långfäbod var här mera markerad än vad fallet var i områdena kring detta kärnområde. Ett yttre angränsande område består av norra Värmland, södra Dalarna, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och sydligaste Lappland. Här spelade slåttern hemma vid byarna en större roll än på utmarkerna, vilket gjorde att man brukade flytta hem med kreaturen i slåttertid för att få tillgång till ytterligare arbetskraft och tillskott av närande mjölkmat.

Ett område i utkanterna mot slätt- och kustsocknarna där halvfäbodsystemet dominerade eller var allenarådande. Det var speciellt Norrbottens svenskbygd, som utgjorde halvfäbodens egentliga utbredningsområde. Under 1900-talet synes dock halvfäbodarna ha ökat i antal även i andra områden på helfäbodarnas bekostnad. Detta på grund av det blev större möjligheter att med bil föra mjölken till mejeri på fler och bättre vägar.

Man kan även göra en indelning i en större västlig och en smalare östlig del av fäbodområdet, beroende på om fäboden hade eller inte hade inhägnad och gödslad slåttervall. Det senare har framför allt varit vanligt i Ångermanland där boskapen fritt fick ströva omkring bland fäbodens hus. Endast koplatserna hade ibland en skyddande inhägnad. Genom denna betesgång på vallen blev det inte någon gräsväxt kvar att slå. Gödseln kördes hem till byn vintertid för att användas på odlingsmarken.

Fäbodväsendet i Ångermanland

Medelpad och Ångermanland tillhör det svenska fäbodväsendets ytterområde. Skillnaden i fäboddriften mellan dessa båda landskap skiljer sig dock en hel del. Dominerande för båda landskapen var att fäbodarna var helfäbodar i enfäbodbruk. Man har alltså förädlat mjölken på fäboden, och byn eller ägaren har använt sig av endast en fäbod under sommaren, dock med en kortare vistelse i byn under slåttern. Detta skedde, dels för att beta av hembetesmarken, dels för att man under slåttern behövde all tillgänglig arbetskraft och värdefullt tillskott av färsk mjölkmat.

I Medelpad utnyttjades fäbodarna i mycket hög grad för produktion av vinterfoder åt kreaturen s.k. åkerfäbodar. Man odlade jorden runt fäboden för slåtter. Detta kunde på vissa håll ge upp till en fjärdedel av vinterfodret åt djuren. Man gödslade den inhägnade slåttervallen och forslade hem höet vintertid. Denna typ av s.k. åkerfäbodar är den vanligaste fäbodtypen i de flesta landskapen i Norrland. Ju närmare kusten och de bördiga dalgångarna man kommer, desto mindre betydelse får den extensiva (yttre) boskapsskötseln och insamlande av foder, och desto mer betyder åkerbruket hemma i byn. Detta faktum har inneburit att vi i Ångermanland har en speciell fäbodtyp.

Ångermanland är intressant inte bara därför att vi här finner en nordlig fäbodgräns, utan även därför att vi här påträffar en fäbodtyp, som inte finns i andra delar av fäbodområdet. Denna speciellt ångermanländska fäbodtyp kan karaktäriseras som en helfäbod i enfäbodbruk utan inhägnad vall och slåtter och med en kompakt sluten bebyggelse. Den stora skillnaden mot omkringliggande typer är att denna saknar slåtter och att man därför transporterade hem gödseln, som samlats under sommaren, till byn vintertid.

Denna slåtterlösa fäbodtyp dominerar i landskapets centrala del, i större delen av Kramfors kommun, sydöstra delen av Sollefteå kommun och i södra delen av Örnsköldsviks kommun. Typen med slåtter på vallen förekommer däremot väsentligen i landskapets perifera delar mot söder och väster. I övriga delar av landskapet förekommer bägge typerna i ungefär lika stor utsträckning.

Den slåtterlösa fäbodtypens utseende kan variera, men vanligt är att fäbodstugorna bildar en rad. Ibland är stugorna dubbla eller till och med tredubbla på så sätt, att varje hus består av två eller tre rum med tillhörande spis och sovplatser samt mjölkkammare intill. I denna fäbodtyp finns det behov av endast en till byggnad och det är fähuset. Dessa står ofta, liksom stugorna, i en rad parallellt med stugorna. Trots att fäbodstugan ofta kallades kokhus använde man undantagsvis öppna spisen inomhus för ost- och mesostkokning. Man hade istället en kokplats (oftast inhägnad) utanför fäbodstugan, som bestod av en ring av lösa stenar. På denna härd stod en stor kittel av koppar eller gjutjärn. Denna utomhuskokplats kallades "blanngäla" eller "blannsta".

Orsakerna till utvecklingen av två olika fäbodtyper är, enligt John Frödin, att man kan urskilja två typer av jordbruk. I bygder med dålig tillgång på åkermark, men med vidsträckta skogsmarker, blev den extensiva boskapsskötseln av stor vikt. Skogen gav bete åt en stor mängd boskap under sommarhalvåret, och mjölkprodukterna kunde tillvaratas. Man var tvungen att utnyttja myr- och ängsslåtter på längre eller kortare avstånd från byn och anlägga slåttervallar på fäbodarna.

I den jordbruksbygd som är belägen på bördiga slätter och dalar med god till- gång på odlingsbar mark, räckte åkermarken till för vinterns foderbehov. Fäboden behövdes då enbart för djurens sommarbete och dessutom sparades gödseln för åkermarkens behov.

Fäbodens byggnader

Fäbodens husbestånd berodde på vilken fäbodtyp det var. På den slåtterlösa fäboden behövdes endast stugor, mjölkbodar och fähus. Där man slog hö behövdes lador och på de fäbodar där man hade åkerbruk fanns ibland även andra förrådsbyggnader. Fäbodens byggnader var alla i stort sett timrade.

Den primitivaste formen av övernattningsställe var slogboden eller slåtterkojan, som var en enkelt byggd koja med eldstad. Den användes i första hand till övernattning i samband med slåtter och när man hämtade hö vintertid. En av de äldsta bostadsbyggnaderna var eldhuset. Eldhuset hade jordgolv och bestod av ett rum med eldhärd i mitten, rökhål i taket och ingång på gaveln. Utefter väggarna fanns britsar (lavar), vilka användes både som liggplatser, bord och som sittbänkar. Trots att eldhuset senare försvann levde de dialektala orden kvar, med för eldhus synonyma ordet "stekarhus", nämligen "störres", "störs", "stesch", "störelse" etc.

Eldhuset som bostadshus efterträddes under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet av stugan eller fäbodstugan. Det som skiljer stugan från eldhuset är att stugan har en murad öppen spis och en skorsten.

Stugan har trägolv och ett eller flera fönster. Ingången var placerad antingen på långsidan eller på gaveln. Fäbodstugan hade ett eller flera rum, och i Ångermanland var det vanligt att ett rum användes som mjölkbod. I Ångermanland benämndes ibland stugan som "kokhus", vilket inte får förväxlas med de separata "kokplatser" som i regel stod utomhus. Stugans öppna spis var inte särskilt lämplig för långvariga mesostkok. Därför anordnades i regel en eldstad utomhus, som i Ångermanland kallades "blann-gäla" eller "blannsta". I en del fall försågs eldstaden med ett snedtak och tre väggar till skydd mot regn.

Mjölkboden kunde vara en fristående byggnad, men oftast var den ihopbyggd eller inrymd i stugan. I mjölkboden förvarades alla färdiga mjölkprodukter. Här hälldes också mjölken upp i tråg, så att grädden kunde flyta upp och skummas. Trågen placerades i ett "pinnträ", en ställning, på väggen.

Fähusen var i allmänhet ett eller flera till varje hushåll. Korna fick stå i ett fähus, och getterna i ett annat. Korna stod i avbalkade bås i två rader med huvudena mot väggen.

Vedbod var mycket ovanlig. Veden staplades istället utmed husväggarna eller i anslutning till kokplatserna.

Förekom det dass, hemlighus, så var det ofta sammanbyggt med fähuset.

En eller flera hölador fanns i anslutning till fäbodvallen, om fäboden hade slåttervall. De var ofta glestimrade med gavelingång. Härbren, stall och logar hörde endast till husbeståndet i åkerfäbodar med stort jordbruk och är därför ovanliga i Ångermanland.

Fäbodliv

I regel inföll "bufferdagen", flyttdagen, ett par dagar före eller efter midsommar. Johan Nordlander skriver i sin bok "Fäbodväsendet i Ångermanland" från 1885, att på 1700-talet skulle "bodförningen ske hardt efter Eriksmässodagen, där icke pingsthögtidens firande hindrar därifrån". Han skriver vidare att "nuförtiden buffre hvarje bonde, när honom lyster, obekymrad om sin granne". Vanligtvis samlades dock bönderna i byn för att rådgöra om flyttningsdag till fäboden. I några byar var dagen alltid densamma år efter år, om inte vädret lade hinder i vägen för "buffringa".

Vid framkomsten skulle husen städas, öppna spisen vitkalkas, stugan prydas med löv och fähusen med granris. Dagen för pigorna började mycket tidigt. Varje dag skulle korna och getterna mjölkas, innan de skulle ut på skogen. Därefter togs mjölken om hand och kärlen diskades. Efter frukosten började arbetet med att kärna, ysta och koka mese. Det var ett tidskrävande arbete men blev det tid över så skulle lin spinnas, vidjor skäras och tillverkas, strumpor stickas och kläder sys för gårdens behov. På eftermiddagen var det dags för mjölkning igen om korna kom hem som vanligt. Annars måste pigan ut i skogen och leta efter dem, för att föra dem tillbaka till fäboden.

Fäbodlivet var dock inte enbart arbete. Vissa helger blev det dans och fest tillsammans med ungdomar från andra fäbodar och från byn. Då var glädjen och gästfriheten stor, och på kvällarna berättades det om vittror och annat oknytt innan tröttheten övertog känslan av skräck och stillheten tog över fäboden. Det var en tid för ungdomar att träffas och lära känna varandra. Många senare äktenskap grundade sin bekantskap under denna period av relativ frihet och arbete under ansvar.

Vittror och "oknytt"

En av fäbodlivets ingredienser var tron på övernaturliga företeelser som till exempel småfolk och vittror. De var i regel hjälpsamma och fredliga varelser, som man kunde ha stor nytta av om man inte stötte sig med dem. Det finns många berättelser och historier om vad vitterfolket ställt till med, och fäbodtraditionen är övertygad om att allt är sant och riktigt.

Framlidne Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, skriver i sin bok "Sanningar och sägner" om bland annat fäbodfolkets vittertro. Han skriver:

"Vittrorna ansågs i regel småvuxna och levde under jorden eller under människornas hus, i grottor och kullar eller annars i den fördolda värld som finnes runt omkring oss. Särskilt var de förknippade med fäbodarna och fäbodlivet. De ansågs i stort sett leva samma liv som människorna med familjer, barn, husfolk, boskap och husdjur och ansågs som skickliga boskapsskötare och uppträdde ofta med sina djur vid fäbodvallarna. Hur det än var hade man alltid en viss respekt för vitterfolket och det gällde att stå på god fot med dem. Särskilt gällde detta fäbodfolket men även den bofasta befolkningen ansågs ha nytta av att inte gå i vägen."

Paul Lundin skriver vidare:

"Var man hygglig mot vitterfolket så kunde dessa visa vänlighet och tacksamhet i gengäld. Det hände att de väckte fäbodflickan på morron om hon försov sig eller en ko skulle kalva eller om något tokigt skulle inträffa. Min mors moster, Kajsa Magdalena Nässtedt (f 1872), som hade en bergfast tro på vittror och aldrig gick i vägen för dem, berättade en gång huru hon som fäbodpiga uppe på Tannflohöjden en vacker sommarkväll sedan hon gjort bort dagens sysslor, tänkte vandra ner till Fängsjö skogsby. Men redan i kanten av fäbodvallen var det som ett helt brädlass ramlat ned framför henne fastän hon ingenting såg. Skrämd vände hon tillbaka och strax därefter utbröt ett våldsamt åskväder, och åskan slog ner utefter stigen ner mot byn. Nu kände sig mors moster tacksam mot försynen att hon stannat kvar och inte gått. Själv gav hon vittrorna tacken som varnat henne.

Så sent som försommaren 1923 skall en flicka vid namn Emma ha börjat som fäbodstinta vid Kläpps fäbodar på Bastuberget ovanför Omsjö. Men när hon skulle börja mjölka och sätta pallen under den första kon, började det att slå under den. Det slog så att jorden rök, lär flickan ha berättat. Tre gånger försökte hon sätta dit pallen, utan att det lyckades. Därjämte verkade kon också rädd och orolig och flyttade på sig med jämna mellanrum. Flickan hade just gett upp försöket när husbonden uppenbarade sig. Kon måste flyttas, ansåg han, troligen hade de kommit i vägen för vittrorna. Flyttningen verkställdes och nu gick mjölkningen som en dans. Men i fortsättningen fick det första båset stå tomt. Möjligen hade vittrorna sitt matbord där, menade husbonden."

Av Anita Berglund Eriksson

Litteratur:

- "Fäbodar", Hans Lidman. 1963.
- "Fäbodar en specialinventering 1978", Länsstyrelsen
- "Fäbodar och fäbodliv i Höga kusten", Alvar Nordström. 1976.
- "Fäbodväsendet i Ångermanland", Johan Nordlander. 1885.
- "Sanningar och sägner", Paul Lundin. 1982.
Framlidne Paul Lundin, hembygdsforskare i Näsåker, som var en kunnig berättare och
följeslagare till många fäbodar i Näsåker och Junsele.
Läs mer om Paul Lundin länken blandat

<<<Tillbaka till blandat